Hashigakari (vid Grafiska Sällskapet 2011)

“Tankarna är som de sköra broarna på en bokmärkeskarta. Binder plats till plats.


Min vän säger att "andra brukar ha fimpar på balkongen men du har glitter". Det är där jag skakar filten som används vid de slumpvisa dubbelexponeringarna. Filten är ett täcke med stjärnor som spiller ut. Jag bor på tredje våningen och regnet sköljer snart en rännil av silver utefter fasaden.


Somliga avfärdar bokmärkesvärlden som flickvärlden, att den kanske skulle vara banal. Men det finns inte ett enda barn som formgivit den. Och som tryckt och transporterat den. Att den sen hamnar i varma kjolfickor är en helt annan sak. Bokmärken är motbilder, plåsterbilder.


Att inte få ihop världarna, ändå gör man det - men något måste väl gå sönder inuti? Nyhetsbilder av herrelösa båtar, berg av importerade rosor, explosioner. Jag översätter med kamera, papper och glitter - i de dubbelexponerade fotografierna finns ett första lager från en japansk parkvärld med ursprung från 1620: Shukkeien, Hiroshima. Jag har varit där 4 gånger sedan 2005 - och rest hem med oframkallade filmrullar som väntat i kylskåpet. Så har ett lager lagts till, exponerat på mitt bord i Aspudden. Bilderna är omöjliga, ändå finns de. Två världar i en - den historiska, katastrofala och den lilla, privata - ett unikt bildrum som uppstår i den ljuskänsliga filmen.


Både den vårdade promenadträdgården Shukkeien, och skogsstigen här hemma, har en poetisk syntax. Den är en ledlina, ett sätt att långsamt ta sig fram. Jag fotograferar några ljus bland träden. Jag följer någon, vet inte vem som har gjort stigen. Där finns också blommor.


Det fragmentariska hos fotografierna och bokmärkena får mig att tänka på arkipelager eller en stilla trädgårds gångstenar. Och att försöka ta ett steg i taget. Bilderna kontrollerar rädslan men öppnar också upp för fantasin, som i ett japanskt bricklandskap: "Orkestrera små flöden av havet, använd en regnbräda och en dimfjäder. För fuktstråk, strö lätta sjok av sand."


Ett molntillbedjarbord och en gång utgör del av scenografin. Fotografierna fångar flyktighet - andning blir till bild. Viskbubblor. Medan träsnittens 'dimmiga' tryckteknik kan gå från trä till andning.


Hashigakari ingår i den japanska noh-teaterscenen med ursprung från 1300-talet. Omgärdad av tallar förmedlar bron mellan scenrum och spegelrum, andevärlden och det vi kallar vardagen. Och på bron kan en blixtrande solfjäder förvandla."


Åsa Andersson, 2011


www.powder4context.com email: powder4context(at)hotmail.com 2013-02-10 copyright: Åsa Andersson

Swedish version further down


Hashigakari (at Grafiska Sällskapet 2011)


Thoughts are like the fragile bridges on a sheet of printed serial ephemera (bokmärkeskarta).


My friends says that: ”others usually  have cigarette butts on the balcony but you have glitter”. That is where I shake the blanket I use for the randomly made double exposures. The blanket is a cover of stars that spill out. I live on the third floor and the rain will soon make a silver line down the façade.


Some dismiss the printed ephemera world (bokmärkesvärlden) as a girl’s world, that it may be banal. Yet there is not a single child who has designed, printed or transported it. That it ends up in the warm pockets of skirts is a totally different thing. “Bokmärken” are images of resistance, ‘band aid’ images.


To not be able to join up different worlds, still one does – yet does not something break inside? News imagery of captainless ships, mountains of imported roses, explosions. I translate with the camera, paper and glitter – in the double exposed images there is a first layer from a Japanese park originally dating from 1620: Shukkeien, Hiroshima. I have visited the park four times since 2005 – and returned home with undeveloped rolls of films that have been stored in my fridge. Then a second layer has been added, exposed on my table top in Aspudden. The images are impossible, yet they do exist. Two worlds merge in one – the historic, catastrophic and the small, private - and a unique image space emerges in the light-sensitive emulsion.


Both the tendered stroll garden Shukkeien and the local forest path have a poetic syntax. It acts as a guiding line, a way to slowly move forward. I photograph some lights among the trees. I follow somebody, while not knowing who has made the path. There are also flowers.


The fragmented nature of the photographs and the “bokmärken” makes me think of archipelagos or the stepping stones in a quiet garden. And the attempt to take one step at a time. The images control fear but also open up for the imagination, as in a Japanese tray landscape: “Orchestrate small flowing outlets of water, use a rain board and a fog feather. For strikes of mist, dust with light sprays of sand.”


A cloud adoration table and an illuminated path form part of the scenography. The photographs capture temporality – a breath is caught in an image. Bubbles of whisper. Meanwhile the fog-like print technique of woodblock printmaking, suggests a life-like move from wood towards breath.


Hashigakari is part of the Japanese noh theatre stage dating back to the 14th Century. Surrounded by pine trees the bridge mediates between the stage and the mirror room, the spirit world and what we call the everyday. And on this bridge a dazzling folding fan can transform.”


Åsa Andersson, 2011 (rough translation from Swedish)